Greyhounds & Lurchers

Magnum & Echo - kullsyskon som återförenades i samma hem i Sverige efter att de pensionerats på Irland.

Greyhounden ingår i gruppen vinthundar, tillsammans med bl.a. sin engelska kusin whippeten, den orientaliska salukin och afghanen, den ryska borzoien och den afrikanska sloughin. Ursprunget till alla dessa raser ligger minst 6000 år tillbaka i tiden, i ett geografisk bälte som tros sträcka sig från Egypten till Indien och Kina. Med tiden har olika typer (d.v.s. våra nutida raser) utvecklats på olika håll i världen för att passa respektive klimat, terräng och typ av bytesdjur.

Vinthundar har alltid värderats högt för sina jaktegenskaper, bl.a. var det i England en gång i tiden dödsstraff på att döda en greyhound. Än i dag är det i vissa kulturer sed att skänka en vinthund endast till någon man vill visa särskild aktning.

Till vinthundars karaktäristiska drag hör bl.a.
* en elegant kroppsbyggnad
* ett ickeaggressivt sätt
* stor tillgivenhet mot de sina
* stark jaktlust
* att jaga med hjälp av synen istället för luktsinnet
* självständigt tänkande

Aillis numer Tosca hemkommen nov-10

Idag används greyhounden mer sällan till jakt på levande byte. Den starka jaktinstinkten finns dock bevarad intakt, och man drar nytta av den i bl.a. kapplöpningstävlingar på rundbana eller lure coursing, som är en annan form av simulerad jakt på en oregelbunden bana lagd på gräs eller annat lämpligt underlag i naturen. Många är aktiva inom bägge sporterna av den enda orsaken att både hund och ägare har stort nöje av det, men speciellt inom bankapplöpningen har det i vissa länder kommit att i huvudsak handla om vinstpengar i såväl laglig som illegal vadslagning.

Förutom kapplöpningsgreyhounden finns utställningsgreyhounden och coursinggreyhounden. Kapplöpningstypen är den talrikaste av dem, medan coursingtypen är sällsynt och knappt förekommer utanför de brittiska öarna. Utställningstypen avlas separerad från de andra två typerna, vilka i sin tur ofta korsas med varandra.

Greyhounden, liksom de andra vinthundsraserna, har vissa fysiologiska skillnader mot de flesta andra hundraser, som gör att de behöver lite extra omtanke. De har t.ex. inte lika mycket underhudsfett, de flesta saknar värmande underull och de har mindre magsäck och snabbare ämnesomsättning.
Detta gör att de bl.a.
* behöver en mjuk bädd för att inte sår och svullnader ska uppstå på de ställen där benstommen är mest framträdande
* vid kallt och/eller regnig väderlek behöver de ofta ett värmande/skyddande täcke
* inte tål lika stor mängd narkosmedel per kg kroppsvikt som andra raser
* behöver ett foder med tillräckligt hög koncentration av näring och energi
* få sitt foder uppdelat på 2-3 mål per dag.

Vinthundars eleganta yttre kan leda en till att tro att de är bräckliga och ömtåliga, men i själva verket är de flesta vinthundsraserna, tack vare årtusenden av avel med enbart goda bruksegenskaper som mål, både friska, starka, robusta och uthålliga.

Maggie - lurcherflicka som hittades övergiven utanför Dublin.

Till sättet är greyhounden i regel fredlig, vänlig, tålmodig och värdig. De egna människorna älskas djupt och innerligt, greyhounden har stort behov av att få vara med i allt som händer i dess familj. Främmande människor kan i början nonchaleras helt, däremot är rent avog inställning sällsynt då rasen i stort sett helt saknar vaktinstinkt.

Den är lätt att leva med, och passar de flesta typer av ägare. Den tycker om att busa med barnen, hänga med på utflykter, men även att lata sig i en skön bädd eller kura ihop i soffhörnet intill sin människa. En greyhound som har fått utlopp för sin energi utomhus märks knappt inomhus. Den tar heller inte så stor plats som man kan tro när man ser den i stående ställning, dess kropp har en "hopvikbar" konstruktion!

Hörnstenarna för en god relation med denna känsliga ras är vänlighet, påhittighet och stort tålamod. Vid uppfostran och träning når man lättare till önskat resultat med en godisbit att locka och belöna med, än med krav.
En greyhound är både intelligent och lättlärd och uppskattar hjärngympa, men tycker inte att enformiga och långa träningspass är intressanta. Greyhounden behöver precis som alla andra hundar få lära sig vilka regler som gäller, men för hård disciplin gör hunden rädd och osäker, och leder till att den undviker kontakt.

Blue - Storvinnare som nu njuter av det ljuva livet som pensionär.

Greyhounden är skicklig på att kommunicera med andra hundar, och den är sällan påträngande eller bufflig i sitt sätt. De är goda diplomater, bråk uppstår sällan och det är ännu mer sällsynt att det är greyhounden som startar det.

De flesta greyhounds har en stark jaktinstinkt. Med rätt träning kan man få hunden att lyda ett inkallningskommando, men man ska inte låta den springa lös i närheten av trafikerade vägar, järnvägsspår eller annat som kan utgöra en fara för hunden. Får den syn på något, som i dess ögon är ett lämpligt byte, finns alltid risken att den blir döv och blind för allt annat hur lydig den vanligtvis än är. En greyhound kan se ett byte på upp till en kilometers håll, och komma upp i en hastighet av 70km/h. T.ex. en bilist har små chanser att upptäcka en framrusande greyhound i tid, vilket kan leda till inte bara hundens död utan även allvarliga trafikolyckor.

Andra husdjur betraktas i regel som familjemedlemmar, särskilt om hunden vant sig vid andra djur från valpålder. Många greyhounds delar såväl hem, bädd och matskål med katt, kanin, råtta etc. Därmed inte sagt att ens de, som är vana vid andra djur i sitt hem, alla gånger visar samma välvilja mot FRÄMMANDE katter, kaniner etc...

Greyhoundens självständiga personlighet har sin bakgrund i deras arbetssätt: de letar upp, fångar och dödar sitt byte utan människans hjälp, till skillnad från t.ex. retriever- och setterraser som under jakten samarbetar med jägaren. Skillnaderna ligger på ett djupare plan än inlärning, de har utvecklats och nedärvts genetiskt under årtusenden.
Greyhounden, liksom de övriga brittiska vinthundsraserna (whippet, skotsk hjorthund och irländsk varghund), är i regel mindre självständigt tänkande och benägen att fatta beslut efter eget huvud än sina orientaliska kusiner. Men greyhounden är dock en typisk vinthund, man bör inte förvänta sig samma beteende av den som t.ex. av en hund av vallhundstyp. Självständigheten är en del av vinthundars speciella charm.

Greyhoundens anatomi är konstruerad för att springa, och för att må bra både fysiskt och mentalt behöver den få springa fritt då och då. Behovet varierar beroende på individ, ålder osv, men de flesta mår bra av att åtminstone någon gång i veckan få röra sig efter eget behag. Är man osäker på inkallningen kan man låta sin hund springa av sig i inhägnader, t.ex. kommunala hundrastgårdar eller fårhagar. En snabbfotad hundkompis är uppskattad att springa tillsammans med. Cykelmotionering kan också vara ett bra alternativ.

Pälsvården är minimal: greyhounden fäller inte mycket, har inte den typiska hundlukten och är renlig av sig. Förutom lätt borstning då och då och ett bad när hunden är smutsig behöver greyhounden få sina klor klippta ca en gång/vecka, och få öron och tänder kontrollerade regelbundet. Upptäcker man brun beläggning/dålig lukt i öronen eller tandsten går man till veterinären för behandling.

Runaway & Caprice - lämnade åt sitt öde i en Irländsk dog pound.

De brittiska vinthundskorsningarna är så väl etablerade att de har en egen benämning, nämligen lurcher. En lurchers ena förälder är alltid en vinthund, oftast greyhound eller whippet. Den andra föräldern är ofta en border collie eller en terrier, men många andra raser används också. Syftet med lurchern är att förena vinthundens snabbhet med t.ex. en border collies samarbetsförmåga eller en terriers mod.
Huvudanvändningen för lurchern är jakt och tjuvjakt, men den används även till illegala kapplöpningstävlingar med vadslagning. Eftersom lurcherns föräldrar kan vara av så varierande raser kan de skilja sig väldigt mycket till  både utseende (storlek, hårlag osv.) och inre egenskaper.
Det finns även en annan typ av korsning: longdog. Dess bägge föräldrar är vinthundar, men av olika raser. För att göra det lite mindre komplicerat används bara namnet lurcher i den övriga texten, eftersom samma princip gäller för bägge varianterna.

Lurcher som förmedlas via oss har i viss mån en annan bakgrund är "kapparna". På Irland är det mycket vanligt att sk "travellers", eller "resande" som det heter på svenska, har lurchers. "Travellers" bor ofta i husvagn och har sina hundar antingen uppbundna eller springande vind för våg. Ofta används de till jakt på hare och kanin. De är vanligen vana vid både barn, alla typer av hundar, hästar och katter.
Få av dem har levt instängda i en kennel, de är vana vid alla de intryck som en hund som lever ute i samhället får. Ofta är hundarna vanvårdare och misshandlade, de har skabb och annan ohyra och det är inte ovanligt att hundarna får försöka överleva på vad de själva kan skaffa sig i matväg. När de inte längre presterar enligt ägarens önskemål blir de kvarlämnade när de "resande" lämnar sin lägerplats eller dumpade någonstans längs vägen. Många hittas vandrande på landsbygden övergivna, ofta sjuka och skadade.

Vanligen har lurchers ett mycket trevligt temperament, de är vana vid att bo med små jaktterriers och barn i alla åldrar. Överlever de sina första sex månader i lägret är de vanligtvis väldigt friska och sunda hundar. Bara de starkaste valparna i kullen överlever. De största problemen är hudproblem på grund av skabb, löss och loppor samt undernäring.

Lurchers har mycket svårt att hitta bra hem på Irland, eftersom de är associerade med "travellers", som står långt ned på den sociala sammhällsstegen. Därmed finns det inget som står längre ned på den stegen än en "travellers" hund.

Ansvaret och arbetet för den som vill ta sig an anpassningen av en lurcher till sällskapsdjur är i allt väsentligt jämförbart med det som gäller för en f.d. "kappare". Så även om du är intresserad av att adopetar en lurcher ska du läsa igenom allt nedan som rör "kapparna".
Eftersom en lurcher nästan utan undantag har en brittisk vinthund som den ena föräldern, är det också nyttigt att läsa igenom "Allmän information om rasen greyhound". Mycket av det är bra att känna till för att lättare förstå sin lurcher.

Kapplöpningshundarna lever sina liv i stora hundstallar. Tikarna föder sina valpar i isolerade valpkennlar och valparna bor kvar tillsammans med tiken i kenneln tills de är ca 12 veckor gamla. De hanteras och socialiseras av sin skötare som oftast lägger mycket tid på valparna under den här tiden. De tatueras i öronen och registreras i Irish Studbook, men får inga namn så tidigt. När valparna är fullt vaccinerade flyttar de ut i stora öppna paddockar där kullen sedan bor tillsammans i flock tills de är runt året. Paddocken har ett hundhus med en stor gemensam bädd som oftast består av sågspån eller papper från dokumentförstörare. De har under den här tiden väldigt lite kontakt med människor, de utfodras och får sitt "stall" rengjort, men i övrigt lever de ett fritt liv med bus och lek.

Vid 12-18 månaders ålder kommer unghundarna in från paddocken och stallas upp i träningsstallen. Det är nu allvaret tar vid, och de börjar sin träning för kapplöpning. Tränarna arbetar medvetet för att locka fram jaktinstinkten, eftersom jaktinstinken är förutsättningen för att hunden ska känna motivation till att prestera sitt yttersta på tävlingar.
Vid denna tidpunkten sker den första stora utrensningen, de hundar som visar brist på jaktinstinkt sållas ut och avlivas, eftersom de är "värdelösa" i en värld där livet går ut på att jaga haren på rundbanan. De hundar som blir kvar registreras med namn och beskrivning hos Irish Studbook, och är nu redo för att börja arbeta. Hundarna tränas hårt, de får vänja sig vid startfällorna, springa raksträckor på gräs för att få upp hastigheten, och tränas sedan på rundbanor två och två för att öka jakt- och tävlingslusten.

När hundarna är ca 18-24 månader gamla får de springa sina första riktiga lopp. Här sker nästa utrensning, de hundar som helt enkelt inte är snabba nog sållas ut, eftersom de inte kan förtjäna sitt uppehälle. Kvar blir de riktigt snabba hundarna, men även en del av dessa blir "utvisade" tidigt pga skador. Vissa kapplöpningsbanor har förrädiska svängar där många hundar skadas, och en hund som skadar sig tidigt i karriären får ofta återkommande problem som innebär långa konvalecensperioder när de inte kan träna eller tävla.
Under sin "aktiva" period tränar hundarna dagligen på olika sätt, de promenerar, tränar på löpband, springer träningslopp och tävlar. Många tävlar varje vecka året runt, med få viloperioder annat än om de blir skadade.

Full fart på Cork Greyhound Stadium...

Vid 4 års ålder är det få hundar som fortfarande är kvar på banorna. Deras kroppar är vid det här laget slitna och de kan inte längre mäta sig med de yngre fräscha förmågorna som dyker upp. En del av tikarna går vidare till avel, men väldigt få hanhundar får den chansen. Det är de bästa av de bästa som får den ynnesten.

Hundarna betraktas enbart som inkomstkällor, de får oftast inte njuta något av den kärlek och omsorg som vi är vana vid att ge våra hundar. Många av dem utsätts för misshandel och/eller vanvård, och råkar ut för skador som inte behandlas. Det förekommer även att man ger dem t.ex. centralstimulerande, narkotikaklassade preparat för att höja prestationen under en tävling. Sådana preparat kan skada och försvaga kroppen på en mängd olika sätt, symptomen kan vara diffusa och svåra att upptäcka förrän långt senare.

"För säkerhets skull" går hundarna ofta med munkorg på sig dygnet runt i träningsstallen, förutom de stunderna de äter. Ett slagsmål kan bli dyrt, greyhounds har tunt skinn och får lätt djupa bitskador.

Den hund som inte presterar enligt ägarens önskemål avyttras på ett eller annat sätt: en del  avlivas, en del säljs vidare till ännu värre förhållanden, en del blir försöksdjur, en del hamnar på gatan - och en del lyckligt lottade förmedlas till nya hem genom olika räddningsorganisationer.
På Irland, som är världens överlägset största producent av kapplöpningshundar, registrerades 25000 nya valpar i Irish Stud Book år 2004. I verkligheten föds många fler än så, det är bara de hundar som man tror har en chans att bli något på kapplöpningsbanan som registreras. Ungefär hälften exporteras utomlands medan resten blir kvar i den inhemska kapplöpningsindustrin. En greyhound blir normalt 12 till 15 år gammal, men på Irland är medellivslängden 18 månader.

De här hundarna blir, efter att de givits en chans att anpassa sig, utmärkta sällskapsdjur. De är ofta väl socialiserade med andra hundar, tack vare sitt liv i hundstallarna. De är i regel oerhört ödmjuka och tacksamma för den kärlek, omsorg och bekvämlighet du erbjuder dem, eftersom de inte haft något av det tidigare. De tycks ha en oändlig förmåga att anpassa sig, att vilja väl och glömma och förlåta grymheter de utsatts för.
Eftersom en kapplöpningshund måste vara frisk för att kunna prestera bra på tävlingar avlar man bara på friska hundar. Därför förekommer det knappt några ärftliga sjukdomar i rasen. Eftersom livslängden är så hög har man oftast många gemensamma år framför sig, trots att man adopterar en vuxen hund.
Man måste också ta med i beräkningen att man kanske t.ex. aldrig kommer att kunna låta sin hund springa fritt annat än i rymningssäkra inhägnader, att den kanske aldrig blir helt pålitlig i sällskap med katter eller t.o.m. små hundar, eller att den kan ha en permanent skada.

Vi gör en så noggrann fysisk och psykisk bedömning som möjligt av varje individ innan den förmedlas till ett hem, men förutsättningarna för bedömningen varierar mycket från fall till fall. Vissa hundar hittas t.ex. övergivna, då vet man oftast ingenting alls om deras bakgrund, medan andra kommer direkt från ägaren/ett hundstall, och då kan man få viss information om hur de haft det innan.
De kan hinna bo olika lång tid antingen i räddningsorganisationens egna hundgårdar eller ett fosterhem i väntan på att permanent hem hittas, vilket gör att personalen/fosterfamiljen inte hinner lära känna alla individer lika väl. Beroende på alla dessa saker kan det återstå olika mycket av hundens anpassning till ett liv som sällskapsdjur, för den som adopterar den.

Grundskötseln är i stort sett samma som för alla hundar:
* ca 4 promenader/dag, anpassat efter individ:
   - en äldre, skadad hund kanske är helt nöjd med korta turer 4-5 gånger/dag, bara så att den kan uträtta sina behov och få en nypa frisk luft
   - en ung, frisk hund kanske istället behöver två 30 minuters "kisspromenader" och två längre motionspromenader, då den eventuellt även aktiveras mentalt, och några gånger per vecka få rasa av sig ordentliget utan koppel
* utfodring med foder av god kvalitet uppdelat på 2-3 mål per dag
* borstning, klippning av klor och kontroll av tänder och öron ca en gång i veckan
* bad när hunden är smutsig

Greyhounds älskar sällskap och är underbara husdjur. De kan ofta vara ganska lata, och verkar föredra att sova på något riktigt varmt och gosigt ställe i huset, som i din säng eller i favoritfåtöljen framför brasan.

Om du är lite av en soffpotatis och gillar att gosa i TV-soffan, men ändå vill ha kungligt sällskap, så är en pensionerad greyhound det rätta valet för dig!