Matte Birgits berättelse om Jenna!

Jag vill skriva om min Jenna som jag nu haft i 3 år den 16 juni. Vägen till att jag fann henne var så lång och snirklig att det känns som det verkligen var meningen att vi skulle finna varandra. Allt började för 4 år sedan, min f.d. sambo hörde av sig igen efter att vi brutit kontakten i 28 år!! Han hade 2 greyhounds från Irland.

Min kommentar var "ohh de som är så fula." De var helt underbara och jag började drömma om den blivande pensioneringen år 2009, kanske en hund från Irland vore något. Under tiden roade jag mig med att passa Krut en glad liten taxvalp. Vi träffade en granne som hade en whippet, Figaro, också han från Neverneverland. Figaro är en ljuvlig whippet, kanske vore något när jag blir pensionär, tänkte jag, lite lagom stor. Jag började följa hemsidan och där dök "Jennifer" upp för 3 år sedan. Man skrev att man inte visste hur hon var eftersom hon var så deprimerad av att vara i hundstallet. En enda bild av henne och jag ringde till f.d. sambon och sa "titta på henne är inte hon fin". Mjaa, kanske, svarade han som gillar greyhounds bäst. Jag vågade inte ta en hund från Irland då jag inte visste hur hon var med barn, eftersom jag har ett barnbarn, men jag suktade efter henne. Plötsligt var hon i fosterhem i Sverige ochjag fick träffa henne och ha henne hemma hos mig. Jag blev kär på en gång och gick ner i arbetstid till halvtid och hon kom till mig.

Vem är Jenna som hon heter nu. Hon är stillsam, snäll, lydig, tillgiven, vacker och helt underbar. Hennes ögon är djupa brunnar som jag drunknar i. Det finns så mycket själ i henne. Jenna visar på alla sätt att jag är den viktigaste i världen för henne, hon vill inte bli lämnad ensam utanför hemmet utan mig. Inne är hon som en katt som sover där hon vill och kommer och kräver kel när hon vill. Jenna är ängslig för en hel de saker bl.a vissa skälliga hundar i området och då springer hon hemåt. Vi har hittat en tyst överenskommelse vart hon ska vänta på att jag skall "hitta" henne och lyckan är stor när jag kommer och "räddar" henne. Vi var till veterinären nyss och Jenna skakade som ett asplöv. Hon löste problemet med att klättra upp i mitt knä och där satt jag med drygt 20 kilo tryckt emot mig.Jag älskar henne när hon visar att jag kan hjälpa henne eller när vi förstår varandra. Nyårssmällar är ju en plåga som vi fått ordning på med hjälp av lugnande medel och en koja i klädkammaren. Hur rädd hon än är så kommer hon med ut efteråt fast hon skakar av skräck. Hon är så tuff. Numera är kaniner inget jobbigt eftersom Jenna har tröttnat på kaninjakt vilket hon var mycket intresserad av när hon kom ny. Men katter och ekorrar det är en annan femma de ska man fånga. Då är hon inte så lydig
men något kul måste man ju ha.Hon kommer tillbaka ganska snart. Hon går lös nästan hela tiden, det är skönt att hon kan.

Jenna är min healare och soulmate. När jag sticker ner näsan i hennes nacke och suger i mig hennes doft eller lägger handen på hennes mjuka mage då blir jag alldeles lugn. Vi har båda fått neurologiska skador i var sitt ben vilket gör att vi båda haltar lite, hon på vänster ben och jag på höger, men vi läker våra krämpor genom att gå ut med varandra. Jag och Jenna har skaffat en hund till en liten chihuahua och vi är dagmatte till 2 tikar men det är vi som gör det tillsammans Jenna och jag. Det är Jenna som är huvudpersonen i flocken och den som betyder mest av alla. Tack neverneverland för att ni vågade ta hit Jenna som trots allt var lite äldre och kanske inte så attraktiv som yngre hundar kan vara. Jenna har ändrat mitt liv och jag är djupt tacksam över att hon är min.

Birgit Bohlin